In our darkest hour
In my deepest despair
Will you still care?
Will you be there?
In my trials
And my tripulations
Through our doubts
And frustrations
In my violence
In my turbulence
Through my fear
And my confessions
In my anguish and my pain
Through my joy and my sorrow
In the promise of another tomorrow
I'll never let you part
For you're always in my heart.

Någon talade om för mig för några dagar sedan att jag måste släppa allt.
Gör jag inte det kommer det inte finnas någon kontakt.
Jag behöver den kontakten.
Jag måste börja inse.
Jag tror jag har gjort ett litet framsteg.
Minnen ligger nu i en låda.
Jag blev påmind varje dag och då är det svårt att släppa taget.
Kanske kan detta hjälpa.
Dock finns det mesta i mitt huvud.
Det är svårare att rensa bort där...

Jag måste börja försöka.
Jag måste börja inse.
Varför ska det vara så himla svårt?
Jag saknar samtalen, därför måste jag börja inse.
Inse att jag måste börja glömma.
Jag skulle kunna intala mig att glömma,
men innerst inne, så vet jag att allt kommer att finns kvar.
När kommer jag släppa allt?
Kommer jag någonsin kunna släppa taget?

Är det jag som dras till de ställen du befinner dig på eller är det du som förföljer mig?

Du ska bara veta hur mycket mod jag fick samla bara för att gå mot dörren.
Pulsen var uppe i tusen.
Hela jag skakade. Jag vet inte om det syntes, men inombords kändes det så himla väl.
Det var svårt att möta blicken och lika svårt att få ut ord.
På något sätt kändes det som jag hade tagits till det förflutna i de få minuterna.
Då fanns det inget annat jag ville än att bara lägga mig bredvid.
Så svårt.
Känslorna är fortfarande kvar.
Det gör fortfarande lika ont.